(Porto Alegre, 1853 - 1929) was an important Academic painter of Brazil, and the first artist born in Rio Grande do Sul to win international praise for his work. Born to a family of German immigrants, he began his artistic career as an amateur, helped by his brother Inecio, who was a lithographer, and possibly also by painter Delfim da Câmara. Anyway, in 1878 he moved to Germany in order to study in the Grossherrzoglisch Badische Kunstschule, in Karlsruhe. There he became a pupil of Ferdinand Keller, Theodor Poeckh and Ernst Hildebrand. In 1880 Keller moved to Berlin, being followed by Weingärtner, who then enrolled in the local Academy. In 1882 he left Germany for France, studying in the Academie Julian under Tony Robert-Fleury and William Adolphe Bouguereau. Wrecked by financial issues, he thought of abandoning his studies, but such situation was reverted by supportive friends, including Baron of Itajube, who got for him a special scholarship from emperor Peter II upon Bouguereau's advice. Then he could further his education in Rome. Thereafter for many years he divided his time between Rio de Janeiro, Porto Alegre and Rome, traveling very often and being celebrated as one of the most important Brazilian painters of his generation. In Rio Grande do Sul he was a star. In 1920 he was back in Porto Alegre, where the remained until death. His fame declined from 1925 on, facing competition from new painters and changing tastes in local art.  Related Paintings of Pedro Weingartner :. | Atelier Julian | Italian landscape | O Prado de Porto Alegre | Landscape | Paisagem |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
GILLIS, Nicolaes
Dutch painter (active 1610-1630 in Haarlem)
Arman Manookian
(1904 - 1931) was an Armenian-American painter. He was the oldest of three children born to a Christian Armenian family in Constantinople. As a teenager, he survived the Armenian Genocide. Manookian immigrated to the United States in 1920, at the age of 16, and studied illustration at the Rhode Island School of Design. He also took classes at the Art Students League of New York before enlisting in the United States Marine Corps in 1923. While serving in the U. S. Marine Corps he was assigned as a clerk to the author and historian, Major Edwin North McClellan. In 1925, McClellan and Manookian were transferred to Pearl Harbor. The latter supplied illustrations for Leatherneck Magazine and produced about 75 ink drawings for McClellanes history of the United States Marine Corps, which was never published. These drawings are now in the collection of the Honolulu Academy of Arts. In 1927, Manookian was honorably discharged from the Marine Corps, but remained in Hawaii. He worked for the Honolulu Star-Bulletin and for Paradise of the Pacific. His paintings are rare and highly valued due to his early death, by suicide, in 1931, and fewer than 30 are in existence. The Honolulu Academy of Arts held a memorial exhibition shortly after Manookianes death and a retrospective exhibition titled Meaning in Color/Expression in Line: Arman Manookianes Modernism Nov. 4, 2010 through April 24, 2011. The Bishop Museum and the Honolulu Academy of Arts are among the public collections holding works by Arman T. Manookian. According to the State of Hawaii's House of Representatives, he is "known as Hawaii's Van Gogh". In early 2010 a group of seven Manookian paintings owned by the Hotel Hana-Maui were removed from public display. They were the only Manookian oil paintings known to be on public display anywhere in the world. Two of the murals, Red Sails and Hawaiian Boy and Girl, are now on long-term loan to the Honolulu Academy of Arts.